Jag vill komma ut ur huset, vill träffa någon i dag. Bara tanken att duscha ,klä på mig, sminka mig för att sedan ta sig ut i snön för att sopa fram bilen känns för mycket .... Så antagligen ännu en dag i sängen...Ännu en dag förlorad....När skall livet bli soligt igen? Jag är inte ensam egentligen, finns många som vill umgås men jag orkar inte....huset är så rörigt och jag vill inta ha hit någon när det ser ut så här och inte orkar jag ta mig ut.........Tänk om en rejäl spark där bak skulle då igång mig....Vill bara ha en liiiiten ljusning för att kunna se en ljus framtid istället för att gömma sig här och fundera om det alls finns någon vits med att fortsätta....Jag är inte självmords benägen men önskar ibland att det helt enkelt skulle ta slut......För detta är inget liv..........Det förstör inta bara mitt liv utan även mina barns.......Och jag kan helt enkelt ta emot hjälp, jag vet inte hur, har nog med att alltid att vara duktig och klara sig själv att göra...

Dagens första kaffe har nu druckits. Få se vad denna dag bjuder på, hoppas på att den blir bättre än gårdagen. Har sovit relativt gott och det är ett tag sedan. Skulle vara roligt att ta kontakt med någon av döttrarna men jag får se hur energin räcker till om några timmar.Ångesten finns med i dag med men det har vart mycket värre än så, men den dränerar mig på energi snabbt och kan förstöra en dag på några minuter. Skulle jag komma ur tröttheten och ångesten så skulle jag kanske kunna ta mig ur detta och bli människa igen. Enligt vad jag forskat i på nätet så finns det hjälp att få om man har turen att träffa en läkare som har intresse att faktiska hjälpa dig. Som sagt ..man borde bli erbjuden denna hjälp i stället för att man själv ska kämpa när det helt enkelt inte går då man långa perioder inte ens orkar ta sig ur sängen eller duscha och helt omöjligt att bet en räkning mm. Hur ska man då orka söka och kämpa för att få hjälp... Med tanke på hur vanligt denna sjukdom har blivid så tycker jag att hjälpen borde år 2010 finnas till handa rätt snabbt i stället för att människor skall köras till botten helt!

Vill verkligen göra något positivt i morgon. Hoppas på att få sova normalt? och ev vakna pigg och på gott humör. Det är vad jag vill vad jag kommer att orka är en helt annan sak................Jag har alla möjligheter jag vet men ändå blir det ingenting för det mesta..........

Då var det gjort, glömde ju förstås handlar listan...Det gick i panik men lyckades utan att behöva ha ögon kontakt med någon. Bor på en liten ort många vet vem jag är eftersom jag har haft flera företag (därav utbrändheten) Konstigt??? Att någon som jag (så tänker dom flesta antar jag) kan bli så totalt förstörd....En gång i tiden blev jag lycklig över ingenting, jag var så nöjd med allt, har aldrig jagat status större bostad bil mm. Alltid nöjd med det jag hade, värdesatt hälls och kärlek till familjen och vänner. Nu finns det inget kvar av mitt gamla jag. Ligger 98% av all vaket tid i sängen som ett kammalt fett förstört kadaver... Jag vill inte ha det så här mer jag går miste om ett bra liv men slipper helt enkelt inte ur detta helvete........

Klockan är nu 13.08 fredag det ha tagit mig över fem dygn att komma in i duschen och sedan klä mig. Jag har inte handlat på sex dagar så har levt på kaffe (utan) mjölk och pasta med aromat. Nu är nästa projekt att försöka skriva ner  vad jag behöver handla sedan ta mig till matbutiken och hem igen. Just nu känns det som att jag kan vara utan mat några dagar till, men skall i alla fall försöka ta mig ut genom dörren......

Eftersom denna blogg är skriven mest för min egen skull så kommer den nog att vara osammanhängande och förvirrande då jag inte tänker försöka skriva den på något sätt för någon annan: Så har du hittat hit så får du ha överseende med detta... Jag vet inte när min resa nedåt började kanske 8 el 12 el 16 el 22 eller senare? jag vet helt enkelt inte, men jag vet alltför väl att jag blev fruktansvärt ut bränd till slut, tappade bort mig själv mitt liv och mina barn när jag föll ner i hålet och jag föll hårt och djupt. Hade ingen aning om vad som hände mer det bara hände. Ännu i dag vet jag inte och kommer heller inte ihåg . Livet blev en panikartad svart tunnel.Den jag var försvann helt enkelt...Tvår är jag fortfarande så pass dålig att jag är rädd att jag aldrig kommer att bli den jag var när det slog till. Min ålder när jag blev sjuk på riktigt var 38 el39 jag kommer inte riktigt ihåg. Nu är jag snart 52 och har förlorat alla år där emellan och har åldrats mycket mer än det.Min fantastiska kropp som har fött fyra härliga barn har under tiden rasat pga fruktansvärd övervikt som kom med sjukdomen och kanske även alla meds som jag blev erbjuden, jag vet inye,  så även den känner jag inte igen är mest äcklad av den..

Har i dag bestämt att börja blogga igen, den är bara för mig! Har länge tänkt att börja skriva av mig. Har vart utbränd sedan 2000 och lider nu av en djup depression och även kronisk trötthets syndrom. Funderar på att det kanske hjälper att skriva av mig här där ingen bryr sig men att mina tankar kanske blir mer påtagliga om dom skrivs ner. Jag VET att jag inte är (tokig el mentalt handikappad) på något vis, jag är helt enkelt sjuk! Jag är fullt medveten om hur dåligt jag mår men har varken ork eller energi att söka hjälp mer då jag helt enkelt är totalt tömd på energi.Tänker som så att när man åker iväg på en sådan resa som jag och många med mig så behöver man bli erbjuden hjälp pga att man själv helt enkelt inte orkar själv. Men det har visat sig nästan omöjligt, ligger nu här efter tio år av kämpande med sjukdomen och önskar fortfarande hjälp av någon som vet, har intresse och tid för att hjälpa mig ut ur detta elände. Jag har försökt med allt men nu orkar jag bara inte. Jag har tappat mina tio år dom kommer inte igen. Har även åldrats i förtid. Blivit ofrivilligt isolerad på grund av ångest och total brist av energi. Jag har fyra härliga barn (vuxna) som saknat mig i dessa tio år och fortfarande gör det. fem härliga barnbarn som jag mer el mindre missat pga min isolering.